tisdag 15 januari 2013

Sjuk hund är aldrig kul.

 Världens bästa farbror här hemma är sjuk. Det började med ett skrik en kväll i mörkret när de var ute på sista kvällskissen. Förutom skriket jag hörde så var alla hundar hela och betedde sig normalt....

 Dagen efter var världens bästa farbror halt på ett bakben. Dagen efter det var han fortfarande halt, nu stödde han inte ens på benet och hade mycket ont. Det blev en tur till vetten.

 Vetten klämde, kände och drog. Ben och höfter röntgades, allt såg normalt ut och hunden var lika halt... Farbror skulle få äta medicin i 10 dar.

 Farbror blev bättre, ja riktigt bra : )

 Tills en kväll när han inte längre kunde resa sig upp själv, trillade omkull ute och låg helt apatisk i bädden. Jag fick hjälpa honom. upp på fötter igen och när han gick var han 100 år gammal...

 Det blev en tur till vetten igen. Jag var övertygad om att detta var sista resan. Nu var det dags att ta farväl av världens bästa farbror för gott. Jag såg framför mig diskbråck med jätte operation, lång konvalescens och kanske ett beslut att låta avliva min vän : (

Bilderna är från i höstas. Då farbror var frisk och lika tokig som vanligt : )

Jag bar in världens bästa farbror. Vetten klämde och så fort han släppte farbror föll han omkull : / Men ingenting stämde med diskbrock eller någon skada på nerver. Det bev röntgen av hela ryggen denna gång och blodprover togs. Röntgen bilderna var så fina så, inga skador, inga pålagringar, inga diskar som såg skumma ut. Utan en fullt frisk ryggrad fanns det på plåten. Farbror låg på britsen och kunde inte komma upp på fötter. 

Blodproverna visade på Borrelia. Har väl aldrig i hela mitt liv blivit så glad över Borrelia i hela mitt liv : ))

Nu ska farbror äta melucin i en vecka, svarar han på det så fortsätter vi den behandlingen. Svarar han inte tas det till tuffare åtgärder. 

Kan bara säga att de sista två veckorna har varit jäkligt jobbiga. 

Tjolahopp det är gött att leva!

***

 







1 kommentar:

  1. Vad skönt att det "bara" var Borrelia!
    Mina hundar är ju som mina barn så jag förstår verkligen din oro! Han har säkert många år kvar att terrorisera och glädja dig ;)

    Kram
    Anne-Lie

    SvaraRadera