Jag har ingen upprorsblogg ej heller snackar jag skit om folk i min blogg. Bloggen är inte heller politisk. Min blogg är min dagbok eller något åt det hållet. Men idag så bara måste jag smyga in ett boktips och kanske det glider över till politik... och ett lätt uppror!
Boken heter Köksträdgården av Lena Israelsson, en av de senaste böckerna jag lånade på biblioteket. Att låna trädgårdsböcker är lite som med kokböcker... Ytterligare än i raden. Men denna var lite annorlunda. Författaren går bland annat igenom köksträdgårdens historia ur ett intressant perspektiv-självhushåll. Hon visar på en del gamla odlingsmetoder som tex att bleka plantorna för en mjällare produkt. Den är illustrerad med både färg och svartvita bilder samt teckningar ritade förr.
Men framför allt så skriver hon om den gamla köksträdgården och vad som odlades där från 1500-1900 talet. Förvånansvärt många av de gamla grönsaksorterna finns inte längre och det är här det blir politik. Etablisemanget, staten och några få starka fröodlare bestämde vad som skulle finnas i allmogensträdgårdar genom lobbyverksamhet. Tusentals växter är borta för alltid, en mångfald av genpoler förlorade.
Det hävdades att de nya växterna/sorterna var bättre, stod emot sjukdomar, gav större skördar etc. Att de sen var framtagna på plantskolor utomlands och inte var anpassade för de svenska förutsättningarna, det var inget man tog så alvarligt. Glättiga frökataloger illustrerade smakfullt de nya plantorna och de större skördarna. Som tur är så fanns det ju företag som kunde tillverka gifter som vi kunde bespruta de nya plantorna med. Allt för att garantera den skörd som visades i frökatalogerna.
Nu finns det tack och lov en förening som heter Sesam och som lägger ner ett stort arbete på att samla in fröer från gamla växter. Men de kan inte göra jobbet själva. Vi måste som konsumenter börja fråga efter gamla sorter igen. Annars försvinner de och lever endast kvar i den äldre befolkningens minne... På bilden visas jordkastanj. Har du såna? Grattis, då är jag avundsjuk.
Körvelrovan är en sådan raritet. Den kom till Sverige på 1800 talet. Frön såldes fram till 1920 talet. Det fanns två sorter en Fransk och en från Sibirien. Körvelrovan är lätt att fröså och den en tvåårig härdig växt. Den självsår sig lätt och är extremt närande.Den innehåller många kolhydrater och smaken påminner om både potatis och kastanj, den är söt och nötliknande. Rovorna kan tas upp eller förvaras kvar i jorden över vintern. Jag tycker det låter som en jättespännande växt, väl värt att odla. Tyvärr säljs varken planta eller frö längre i Sverige.
Rovor har väl fött Sveriges befolkning sen urminnes tider, långt innan potatisen kom hit. När man i dag talar om rovor så ser man en möjligen två sorter framför sig och den känns lite tråkig. Förr fanns det en massa olika sorters rovor i en mängd färger och former. På bilden visas tre sorter. Den vita är vanlig i handeln, den gula går att få tag på men den röda är försvunnen. Har man kontakter så kan man komma över frön från den röda.
Jag har nu köpt på mig fröpåsar från affären av det jag tänker odla i vår. Rätt spännande att se att det nu finns fler färger på morötterna, både orange och gula. De saluförs som nyheter fast det har funnits fler färger på morötter än vad som finns idag. På fatet ligger 4 olika sorters morötter i 4 olika färger, alla gamla sorter. En finns i butik. Resten måste man ha kontakter för att komma över. Det är inte bara ögat som blir glad över färgprakt och möjligheten att få välja. Många av de gamla sorterna bar på namn som visade dess ursprung, var de kom i från, viket område i Sverige rent geografiskt. Genom namnet kunde man förstå var plantan skulle trivas bäst, hur mycket köld den skulle kunna tåla osv.
Det vi kallar mångfald och valmöjlighet idag när vi köper fröer är bara en bråkdel av den rikedom vi en gång hade. Hur många olika sorter och arter vi en gång haft kan ingen säga med säkerhet men runt ett eller två tusen... Enligt föreningen Sesam så har vi lyckats bevara följande: Ett femtiotal ärtor, ett tiotal bönor, sju bondbönor, fem kålrötter, en havrerot, två trädgårdsmållor, tre rovor, en foderbeta, ett par potatislökar och inget mer.
(Boken trycktes 1996 så förhoppningsvis har fler gamla sorter hittats)
Och nu till det som upprör mig mest. Sitter man på en liten guldgruva i form av någon sällsynt sort, eller en sort bara som inte säljs ute på marknaden. Ja lagen är nu sådan att den får du kanske inte sälja... Du får ej heller skicka den till någon annan som vill ha den. Det förekommer alltså en byteshandel i lönndom : )) och tur är väl det. När myndigheterna består av idioter så är det skönt att det finns rediga och vettiga människor. Mer om det här och mycket mer kan du läsa i denna bok; Köksträdgården av Lena Israelsson.
Är du intresserad av trädgård och historia läs boken. Jag rekomenderar den skarpt!
*******************
