För ett par dagar sen så gjorde jag rent hos hönsen, sen var det kaninernas tur och där hade jag även ett par hannar som skulle klippas. Hos hönsen så finns det en tuppkyckling som är född i kläckare och han är den enda som blivit kvar av de syskon han hade. Alla andra har fått nya hem. Han är inte välkommen bland de stora eller de lite äldre unghönsen. Inte ens hos hönsmamman som har egna ungkycklingar som bara är någon vecka äldre än honom får han någon sympati så han ränner efter mig.
Är ytterdörren öppen så hör jag honom snart i hallen... när jag bytte hos hönsen så var han överlycklig och sprang i vägen hela tiden. Likaså när jag höll på med kaninerna. Att klippa en kanin som sitter på ett trimmbord och när som helst kan få för sig att hoppa ner... med en super intresserad ung schäferdam som ligger i gräset och glor är nog för att ha alla sinnen på helspänn. Att dessutom ha en knäpp tupp vid fötterna, tätt som ett pingvin ägg det kräver en ballerinadans av kängorna så att knäpp liten tupp inte blir skadad. Jag väljer att ignorera honom så kanske han kommer på bättre tankar. När kaninerna var klippta så var det dags att dra ner skottkärran till gödselstacken och tömma den, med följde glad ung schäfer glatt skuttade och tokig liten ung tupp...Synen när jag sneglade bakåt på dem båda var lätt absurd.
Tokig tuppkyckling försökte att gena genom det höga våta gräset för att hinna med. Han har vare sig särskilt långa ben, inte heller är han flygkunnig så han kom ju liksom lite på efterkälken. Upp till hönshuset igen sen fick han åka snålskjuts i kärran då han blivit både blöt och ledsen av äventyret. Jag är inte helt okänslig men ungefär där går gränsen, in i hönshuset med honom igen för han är varken hund, kanin eller människa. Eventuellt så är han mat lite senare i livet :)
Trevlig onsdag!
*******
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar