söndag 26 maj 2013

Hemlagad kuckelikugryta.

 Ett litet inlägg då : ) Eftersom jag får frågan ibland om hur jag kan äta upp mina kaniner och mina höns. Ja här kommer svaret eller i alla fall hur det funkar för mig.

Tupp kokt i järngryta med en massa grönsaker och en överbliven stark korv från helgens grillning. Att äta hemproducerat är en lyx och jättegott. Men för att köttet skall smaka bra så måste det bli "mat" i mina ögon. Att gå ut och slakta en tupp eller en kanin och sen tillreda middagen... eh, nej tack. Det smakar av någon anledning inte bra. Faktiskt så pass illa att jag inte kan äta det. Att det hela är psykologiskt tvivlar jag inte en sekund på. Att stå där med något varm, ulligt och levande i händerna ena minuten och nästa så står man och skalar av det ulliga. Jag mår överhuvudtaget väldigt illa av lukten från ljumma slaktkroppar. Vilket jag tror hänger samman med att så är jag inte van att hantera mat. Mat är kall, hygiensiskt och ligger väl förpackat i kyl eller frysdisk. Hade jag vuxit upp med hemslakt så hade jag nog associerat annorlunda. Men hemslakt i en fyrarumslägenhet i Stockholm...!?

Men får bara köttet ligga några veckor i frysen så är det inga problem. Det är som om slakten glöms bort, lukten ur näsan försvinner och det som jag har i mina påsar och plastburkar i frysen, det är bara mat. Just denna gryta avnjöts med bulgur och plocksallad från landet. Resten av grytan kokades in på burk, minus benen, ett sätt att konservera maten istället för att frysa den.

Trevlig söndag!

****




1 kommentar:

  1. Håller med om att en stund i frysen gör susen, så att man inte längre vet vem som är vem. :-) Sen är det gott för samvetet att veta att djuren haft ett bra liv.

    SvaraRadera