Jag beslöt mig för att ta en cykeltur en dag, något jag inte gjort på säkert 10 år. Jag menar förr cyklade man ju jämt. Jag och min klasskompis cyklade mil efter mil varje dag. Det var till stallet, runt på "landet" där vi bodde, till ställen vi aldrig varit på... ganska ofta kom vi lite halvvilse på alla märkliga vägar vi prövade oss på. Många gånger missade vi både luncher och middagar och jag vet att våra föräldrar ofta stod med telefonen i hand redo att ringa polisen... någon gång så gjorde de det också : )) Men det var då, nu är man mer förståndig ; )
Sambon hade pekat lite obestämt mot ett av förråden här hemma vid nåt tillfälle och mumlat något om en cykel. Inför UHP ett prov som man gör med schäfer, där det gäller att hund och förare skall cykla en sträcka på två mil hade cykeln tagits fram och smörjts upp efter ett antal år i glömska.
En varm härlig dag kändes som en perfekt cykeldag, lite som en premiär. Hundarna stuvades in i hundgårdar och dyrbarheter som fanns på tomten låstes in, sen tog jag fram cykeln. Herregud vilket vrak! Men nu hade jag redan gjort mig besväret med att plocka undan så lika bra att ta en cykeltur då. Kameran med ett närmare 30 cm och ett halvt kilo tungt objektiv hängdes lite nonchigt över axeln... Lämplig sten letades upp för att överhuvudtaget komma upp på cykeln. De första 5 metrarna så gick det i grov zick- zack över grusvägen. Cykeln var för hög! Inte bara sadeln, den där kastrerarstången i mitten av cykeln hotade att klyva mig. Men skam den som ger sig. I hundgården stod ett gäng uppspelta hundar, hönsen drog sig snabbt undan när jag trampade i väg.
Sadeln skar in på de mest olämpliga ställe och har med all säkerhet lämnat kvarvarande men. Trampa fick jag göra på tå för det gick inte att helt nå ner till pedalerna, och som jag trampade. Benen gick som trumpinnar men jag tog mig knappt någonstans. Pillade och trixade med växlarna halv liggandes över styret, för det är så de ser ut de där cyklarna... man ska sitta så man stirrar ner någonstans vid framhjulet, inte gick det direkt att få in någon lämplig växel på detta gamla rostiga åbäke. Varje gång jag tog koncentrationen från vägen så höll det på att sluta i diket. Så benen fick helt enkelt trampa lite fortare då. Hade en känsla av att säkert alla såg min färd. Men det var nog bara kossorna som lojt betraktade idioten på cykel...
Vid första backen kom jag på att testa bromsarna, de fungerade i alla fall om en trögt, här gällde det att ta i med nyporna för att få vajern att reagera. I fullt ös så susade jag nerför backen, fjärilarna rejsade i kapp och resten fick jag i munnen... För säkerhetskull så höll jag krampaktigt i den ena bromsen, 20 kilometer i timmen var hisnande. Efter ett par kilometer fick jag nog, rumpan sa i från, jag svettades i värmen, växlarna var en katastrof. Man kan ju faktiskt leda en cykel också ; ) En sak är säker i alla fall. Vi bor så sagolikt vackert. Landet när det är som bäst. Vilka vyer här finns. Men även det vackra har en liten fläck någonstans. Denna väg leder till vår "baksida" Jag var inte helt säker på att jag skulle våga ta några bilder. Jag vill ju inte genera någon.
Här bor en man mitt i skogen. Huset har varken fönster eller dörrar, det gapar tomt. Taket är till hälften nerrasat. Ägaren sover i skogen om sommaren och om vintern i bilen. Maten lagas på ett litet spritkök vid vägen. Han samlar på allt. Slänger du något i vår kommun så hamnar det här. Tusen och åter tusen kvadratmeter med... allt möjligt. Skräp säger sambon men jag håller inte helt med, jag ser en del saker som är bra att ha de gånger vi sakta för att inte köra på hans massa katter rullar förbi med bilen.
Av hänsyn så ville jag inte stanna cykeln och öppet stå och fotografera. Karln må vara annorlunda men respekt för andra ska man ha endå. Dessutom har jag besöksförbud här.
Sambon vill inte att jag är här och rotar, stannar till och bekantar mig. Man kan nämligen göra affärer med karln ; ) Han säljer sina bra-att-ha-saker och jag har från bilfönstret sett en massa jag-vill-ha-saker...
Det går inte med kameran visa storheten i denna mans lager av ting (dessutom så skulle det vara mycket pinsamt om han kom på mig med att fotografera här *skäms*) Hela skogen här är full liksom vägen är kantad, en mur av bråte döljer hans trädgård från vägen. Trädgård säger sambon med ett skratt. Det är grejer där också, det går inte att komma fram där. Samlaren utvidgar sitt revir varje år med några kvadratmetrar.Sambon uppskattade det en gång till ett par tusen kvadrat med skit som fyller skogen och kantar vägen.
Jag ledde cykeln förbi, tog mig sen kravlades upp på sadeln och for hem. Meddelade triumferande sambon att jag minsann varit ute och cyklat näe han kom hem. Va duktigt sa han. Jag passade också på att gnälla och beklaga mig över den förbannade cykeln. Han var förvånad över att jag tagit cykeln bakom skjulet istället för den som stod på insidan, den han gjort i ordning till UHP provet.
***Grrrrrrrrrrrrrrrrrrr***
_______
Grattis på morsdag mamma! Hoppas du får en fin dag : )
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar