Jag håller på och snickrar, ett göromål jag inte alls trivs med. Näst efter klåda så är det nog bland det värsta jag vet. Tristaste i alla fall. Det hänger säkert i hop med att jag inte är så särskilt bra på just detta, sånt man är dålig på är ju oftast inte så kul att utföra. En mer ingående analys till min obefintliga snickarglädje hör nog i hop med att det är lika svårt att snickra som att baka och ja, jag kan inte baka. Jag har lyckats med en sockerkaka i hela mitt liv. Sista plåten kanelbullar fick förvisso godkänt. Jag baka matbröd som blir både ätbart och gott, men det hör inte hit.
Snickrandets ädla konst bygger på rätt material (rätt råvaror) och att man mäter, kollar, mäter, mäter och mäter igen (kan bytas ut mot bakningens väger, väger och väger igen...) Efter materialet, rätt sak till rätt sak, så är måtten det viktigaste. Precis som inom bakning. Jag är den som kan tänka ut idéer, som vet hur jag vill att det skall se ut för att det skall fungera, som kan göra ritningen. Sen tar min kunskap och mitt intresse slut.
Jag är genvägens mästare. Mitt andra namn är "på en höft" och det är svårt att få till nåt hållbart och användbart som håller när man har den läggningen, i alla fall om man ska snickra ihop något. Det duger inte att det skevar i början... det lär skeva hela vägen. Nu har jag en sambo som visserligen inte heller är så intresserad av att snickra (Jag trodde intresset var en genetisk självklarhet hos män) Däremot så är hans mellannamn "noga" vilket leder till att saker tar lite tid, de grunnas lite innan projekt dras igång. Vilket naturligtvis leder till att de blir bra. Framför allt så ser han till att vi har rätt grejer till det vi skall göra.
Jag fick hjälp med att såga de stora skivorna. För hos mig är ögonmåttet snett och vingligt hur mycket jag än mäter och ritar, maskiner får eget liv när jag rör dem ; ) Resten fick jag göra själv för det var roligare att åka ner till schäferklubben!? Så jag slet hela dan igår med allt som hör att snickra en betesbur till. Och jag är faktiskt riktigt stolt över resultatet idag. Det fattas en öppningsbar lucka på den och lite inredning i huset men med lite tur så kan den invigas under dagen : ) En av de mer smarta idéerna som jag kom på var när vi var och köpte virke. Jag hade grunnat på hur jag skulle fästa nätet runt buren. Det kändes som om märlor var det enda rätta men också helt uteslutet. Jag har satt stängsel vid flera tillfällen och använt märlor. De är ju omöjliga och få till snyggt och ett helvete att spika fast utan att slå sönder fingrarna. En annan ide är ju att köra dubbla reglar och klämma fast nätet emellan. Problemet är ju tyngden på buren, den ska ju vara flyttbar och kostnaden...
Jag fick min finfina idé på byggvaruhuset, i deras sopcontainer låg de tunna träreglar slängda som ligger under virket när de är staplat. Jag fick ta så många jag ville. Dem har jag använt att spänna fast nätet med. Med skruv. inga sönderslagna fingrar, inga svordomar över omöjliga märlor... möjligen så får man vara lite försiktig när man skruvar i dem så att de inte spricker.
Fast den som är noga kan ju förborra ; )
Trevlig söndag!
*******
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar