Sov gott du lilla söta, min allra bästa vän.
Sent igår kväll blev du sjuk och med tanke på din tidigare åkomma så beslöt vi oss för att inte operera utan du skulle få somna in. Vi fick komma när vi ville till veterinärkliniken, tillståndet var allvarligt men inte akut, än hade vi några timmar på oss tillsammans. Jag bäddade åt oss i sängen i natt, du och jag på samma huvudkudde som så ofta förr. Liten, du och jag pratade hela natten. Ja jag pratade nog mest. Medans mina händer smekte din päls så talade jag om för dig hur vacker du var, så speciell. Du har alltid gillat beröring så det ville jag ge dig massor av dessa sista timmar som vi hade tillsammans. Du somnade och sov lugnt vid min sida, nära. Jag lät din örsnibb glida smeksamt mellan mina fingrar, jag viskade hur mycket jag älskade dig, alltid skulle älska dig och revan i mitt hjärta blev djupare för varje timme.
Jag lät dig sova, själv så vakade jag. Försökte ta in så mycket av dig som möjligt för att aldrig glömma. Natten gick mot gryning och jag ville aldrig att den skulle ta slut, var inte reda att ta farväl, inte än. Måtte morgonen komma snart så att du inte hinner få ont. I gryningen så somnade jag och när jag vaknade var dagen ny. Du lyfte ditt lilla huvud och la det i min utsträcka hand, du kröp närmare och ville kindas som på ditt vanliga sätt och mitt hjärta slets i tu.
Tidigt i morse så tog vi adjö hos veterinären. Allt gick lugnt och fint till. Du och jag hade ju samtalat hela natten. Jag bjöd dig frikostligt på korvbitar medans veterinären tog hand om det praktiska. Många kramar och pussar fick du innan du fick gå. Många kramar och pussar har du gett mig under dina fyra levnadsår.
Nu är det över, min älskade lilla Anna, min Nananass har lämnat oss och jag är otröstlig, hur ska jag gå vidare.
************